2012-02-21
13:44:14
It´s hard to live
De är mer eller mindre första gången jag nämner denna person och vad som hänt, vill inte ha några frågor på vem de är o.s.v. men ni får komentera.
De va några år sen detta hände och de har satt spår i mig som jag inte visat pga att ingen förstår, för att jag bryr mig om människor som jag tycker om i min närhet och de gör de inte lättare. Vill att människor ska må bra.
Detta jordeliv är inte lätt, de spelar i stort sätt ingen roll vad man gör för de blir bara fel ändå.
Den där kärleken som ska va så fin och bra, dock inte jämt, har jag inte sett ännu.. bara dom dåliga sidorna.
Blir man inte utnyttjad så blir man lurad, djupt sårad och ensam kvar med massa ???.
Lurad att allt är så bra, att allt kommer ordna sig, men de gör de aldrig..man sitter själv och undrar vad som kommer hända. De brukar ju alltid börja bra men sakta och säkert kommer fler lögner och undanflyckter.
Sen bli personen mer hemlighetsfull vill inte berätta vad han pysslar med, man hör inte så mycket mer ifrån honom och sen är han bara "borta".
De är inte lätt att börja tycka om nån som är två olika personer. Den jag hade pratat med i tele, sms:at med och träffat visade sig vara en helt annan människa "ute i världen". Som är kriminell på alla möjliga vis och nu sitter inom lås och bom. De gör så ont inom mig att veta de, trodde de inte va så farligt, vill ju att han skulle må bra och leva ett bra liv. Men hur mycket man än vill så är de så svårt att ändra på någon, endas Gud kan göra under där han är nu, genom att sända någon som jag ber om.
Om jag hade släppt taget om honom då många sa till mig, hade jag aldrig behövt fundera på hur han har de och hur han mår. De är kanske inte så synd om honom, han har ju brytit mot lagen. Men gjort är gjort och jag hoppas livet kommer ordna upp sig för honom och att han kanske kommer ihåg vad jag sagt till honom om vad jag tror på.
Före jag träffa denna kille hade jag kontakt med en annan som va bra men de rann ut i sanden..Men vi har tatt upp kontakten igen, men då återstår problemet som fanns förut. Man bor sååå långt ifrån varandra att man inte orkar hoppas på att ses live och lära känna varandra.
Man vill inte har förstora förhoppningar för då blir man bara sårad, usch de är inte lätt.
Vet att Gud inte sätter ner nån utanför dörren med väskor och en ring men varför ska de vara så svårt jämt??
Ibland känner man att man bara vill låsa in sig och sen kommer ut som en ny människa med nya möjlgheter.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Vet allt för väl vad du pratar om och känner...